"Övergången från muntligt framförd till nedskriven poesi skedde åtminstone delvis genom att dikter började ristas in på gravar. Så blev skriften ett minnesmärke – över dödsfall, krig och katastrofer – som till skillnad från talakten kunde agera ställföreträdare för de dödas röster långt efter att stämbanden tystnat. Vilken roll spelar död och traumatiska förluster i samtida poesi?" Ur numrets ledare