Det här är en berättelse som utspelas i den vackra staden vid havet - Hangö. Det här är en berättelse som kretsar kring konstnärsvillan i Karleby mellan Helsingfors och Borgå. Det här är en berättelse om pojken som redan i skolan gömde flaskan i dikesrenen bakom danslaven i Tolkis, men det är också berättelsen om soppsällskapet på restaurang Beurre i det gamla smörmagasinet som diskuterar frågan om vad som är vackert respektive fult - och varför vi upplever något som fult och därför frånstötande och till och med skrämmande: gyttjan, sörjan, smörjan och det kluckande avfallet - alkoholens lockelse och fördärv. Att diskussionen sedan fortsätter i lägenheten i Östra hamnen med utsikt över Drottningbergets nybyggda glasmonster mellan två åldrade bröder till Tanjas smörstekta gösfilé är inte oväsentligt med tanke på liket som polisen hade hittat ute på udden som sträcker sig mot tullstationen, dessutom den strömlinjeformade röda rollatorn som ligger där bara ett tiotal meter från den halvt förmultnade kroppen. Vad är vackert, vad är fult? Och varför fascineras vi av det fula, varför dras vi till gyttjan, bottenslammet, lervällingen?