Jag grävde ner min hemlängtan i koltens ­inner­­s­ta, och satte i väg på skidorna. Det var Heaika och jag. Han var något år äldre. Men inte i sinnet. Kanske för att han hade sin familj. Jag var tio år men varken barn eller vuxen. Jag var ingen. Ingens barn. Tvångsförflyttningen hade gjort mig oarbbes mánn­­án. Föräldralös.

Två pojkar är ute på kalfjället för att vakta renhjorden. De är vilsna, både geografiskt och i sitt inre, efter tvångsförflyttningen. När dimman tätnar och mörkret sluter sig om dem slår de läger och försöker hålla både elden och därmed sig själva vid liv. Plötsligt skidrar en gammal kvinna mot dem, hon liknar ingen de tidigare träffat och hennes kolt ser ut att vara täckt av något väldigt speciellt … Det blir ett möte som förändrar allt.