Folke T. Olofssons dikter är ofta pastorala. Något som kanske kan förklaras av hans bakgrund som kyrkoherde. Vi känner vinden, regnet och snön. Vi ser fåglar, blommor och spår av mänskligt liv – gammalt och nytt – på gott och ont. Också klockklang hörs. Olofsson håller de existentiella frågorna vid liv och han rör vid det outgrundliga.