Helena och My är två gymnasietjejer, vars främsta intresse är att sitta och fika och prata, vilket de kan hålla på med hur länge som helst. My är den mer utåtriktade av dem. Hon kan till och med tänka sig att gå på en fest eller en konsert ¿ fast helst tackar hon naturligtvis nej, ofta med provocerande genomskinliga ursäkter. Helena har inga andra kompisar än My, och ägnar all tid som de inte är tillsammans åt att läsa, lyssna på musik och se på tv. Att de inte umgås med andra människor betyder naturligtvis inte att de inte är intresserade av dem; tvärtom kan de ägna timmar åt att analysera och ha åsikter om hur personer i deras omgivning beter sig. Men om de gärna är elaka mot andra, så är det ingenting mot vad de är mot sig själva. Särskilt Helena har så dåligt självförtroende att det ibland slår över i rent självförakt ¿ hon vet in i minsta detalj vad hon inte gillar med sig själv, men har inte en aning om vad hon ska göra åt det. I För fin för denna världen får vi under ett par timmar följa ett av Helenas och Mys samtal från början till slut, och känslan av exakt avlyssnad verklighet är fascinerande. Daniel Ahlgrens personskildringar saknar motstycke bland de svenska serierna, och här har han skapat sina starkaste och mest övertygande porträtt hittills. Daniel Ahlgren har gjort sig känd som den mest svartsynte och misantropiske tecknaren i den våg av självbiografiska serier som svept över Sverige de senaste åren. När han nu, för första gången, gör en lång, helt fiktiv historia är resultatet direkt häpnadsväckande. Realismen och den inträngande människoskildringen finns kvar från de självbigrafiska serierna, men mycket av den ibland något poserande svärtan är borta. För fin för denna världen är en fängslande och fullständigt övertygande skildring av det mest exotiska man kan möta i en tecknad serie: två helt vanliga, närmast lite grå, tjejer.