När Michail Bulgakov och Jevgenij Zamjatin (med stöd under täcket av Andrej Platonov) en blötare kväll koncipierade Lipkij och Nebrezjnyj skymde det redan i världen. Folket skrev likväl till Stalin, som aldrig svarade, osv. I "Kladd", en av de mer oförutsedda långdikter som någonsin skapats, samsas i vandelsprövande utkastformer förment lyrisk autofiktion och troliga dårars anteckningar från fuktade källarhål med dokumentära spår och biografiska lämningar mot fonden av tidens perversioner. Allt i lika delar nödrop och bekännelse, fåfängt famlande och misantropi, manisk kråksång och turturduvat mummel. Gontjarov jagar Turgenjev, som smiskas till slut; äpplen faller inte fjärran Strindberg; en förläggargalt drillar hårt sin råtta; och Hon är tyst, osv. "Kladdmanifestet" är ett eländeskväde, en låt och en gråt, som här paras med klassiska bilder av den mytomspunna Westerwaldgruppen (ca. 1920-80), osv. Summan uppgår till vad som traditionellt kallats ”en av världslitteraturens mest uppfordrande och angelägna textualiteter”: fallande droppar i kalkstensgrottor, tablåer över år av sökande och tvivel, pinade sinnens susande bikter, ja: en väldig hymn till det som låter skälen trots allt finna fästen, osv. Redigering, beriktiganden, rättslig prevention, sanitära anstalter, emballering och tolkningar av Alan Asaid. "En sannskyldig fest för kladdmaniker!" - Andrew Cluddhead, professor och preses, The Royal Daub Society