Vilhelm Ekelund (1880-1949) tillhör en av de stora inom svensk litteratur. Mest känd är han för sin symbolistiska lyrik, men han skrev även en lång rad betydelsefulla essä- och aforismsamlingar. Poetiskt var Ekelund inspirerad av Ola Hansson, som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. 1916 och 1924 tilldelades han Samfundet De Nios Stora Pris. Han tilldelades även Frödingstipendiet, Bellmanpriset och Tegnérpriset samt blev 1937 hedersdoktor vid Lunds universitet.

Elegier (1903) tillkom under Ekelunds första längre utlandsresa, till Berlin. Titeln gav samlingen en klassicerande klang, med sin inriktning mot antiken via Stagnelius, Hölderlin och Platen. Här finns återhållsam fri vers och sonetter, som vittnar om en sällsynt själfullhet och ett vitt lyriskt spektrum. Den unge poetens inre konflikt lämnar avtryck – en konflikt som skulle inta en allt större plats i det fortsatta skapandet.