Under åren 1918-1921 agerade Sverige starkt för att Åland skulle bli en del av Sverige. De främsta aktörerna för ett svenskt Åland var kung Gustaf V, socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting samt sjöfartsminister Erik Palmstierna. Under vintern och våren 1918 var svenska förband grupperade på ögruppen, både från armén och flottan. En del av förbanden kom sedan att bli kvar även under 1919 för att demolera de ryska befästningarna. Men de svenska regeringarna som verkade under dessa år fortsatte sedan att på en rad olika sätt stödja den åländska rörelsen som ville att Åland skulle bli en del av sitt «gamla moderland». Kungen sökte via sina vänskapsband med europeiska kungahus och regeringar att få internationellt stöd. Finlands senat och dess överbefälhavare general Mannerheim kom att benämna Sveriges agerade som en folkrättsvidrig inblandning i Finlands statsangelägenheter. Ålandsfrågans hantering har betecknats som ett politiskt lågvattenmärke i Sveriges 1900-talshistoria.