Roland Schimmelpfennigs pjäser framkallar en inlevelse i den totala orättvisa som råder mellan samhällsklasserna men också i livet självt – vi är alla utsatta, offer för ödet, slumpen, begär, känslor. Samtidigt slår hjärtat hela tiden i hans dramatik, det slår vilt i texten, på scenen och mellan replikerna. I Schimmelpfennigs pjäser berättar gestalterna, som sällan har namn, om andra, vad de tänker eller känner; vissa repliker låter som scenanvisningar eller kommentarer. Dramat blir epos och hämtar kraft från romankonstens alla möjligheter. Vi blir uppmärksamma på allt som ingen egentligen kan veta.