Att uttrycka sina livserfarenheter i skrift inför en läsande offentlighet hör i dagens individualistiska samhälle till vardagligheterna. För 200 år sedan var emellertid situationen en annan, och att undersöka den självframställande litteraturens former och villkor under denna tid kan också berika förståelsen av jaget i det tjugoförsta århundradet. Det svenska 1800-talet är en dynamisk tid, vars tänkande ligger till grund för många av våra moderna föreställningar om jaget och minnet inte minst såsom dessa kommer till uttryck i det självbiografiska skrivandet. I själva verket är det i viktiga avseenden litteraturen som driver på denna utveckling genom att ständigt, och i skiftande former, utforska våra möjliga förhållningssätt till det förflutna. I sin avhandling undersöker Peter Henning vad som händer när livet och samhället på ett allt mer självklart sätt vägs mot den personliga erinringens horisont när de smaknormer som tidigare begränsat det självframställande skrivandet börjar ifrågasättas, och när det blir möjligt för individer från ett bredare samhällsskikt att berätta om sig själva i det offentliga. Genom punktnedslag i P. D. A. Atterboms, Erik Gustaf Geijers, Henriette Widerbergs och Verner von Heidenstams författarskap tar studien ett brett grepp om epoken. Här möter vi den tidiga romantikens tårdrypande minneskult såväl som nittiotalismens idealisering av glömska och intighet. Självbiografisk performancekonst står mot essäistiska experiment, medan drömmar om att spegla eviga sanningar i de egna hågkomsterna bryts mot förhoppningar om att på nytt vinna ryktbarhet genom skandalösa bestsellers.