"I efterkrigstidens Moskva", skriver Olga Gustafsson, journalist och översättare, född i Moskva av Ukrainska föräldrar, "rådde många förbud och påbud. Kyrkorna stängdes för att sedan öppnas på nytt men bara på glänt. De var få och ännu färre var de gamla gummor som vågade sig in utan att se sig om. Deras hopp om ett bättre liv var borta för länge sedan, likaså rädslan. De andra var väl medvetna om den förda linjen och var noga med var man satt sina fötter. Man visste vad man kunde säga högt och aktade sig för att inte tiga när andra höga röster skulle höras."
I sin debutroman sjunger Olga Gustafsson en svanesång med bottenlös sorg över landet, livet och öden i ett samhälle utan förskoning där människor tvingas till underkastelse vid varje försök att tänka fritt.