Maxim Grigorievs nya stora roman är en Stockholmsskildring. Och en vänskapsroman, en bildningsroman, en konstnärsroman. En roman om en abort. En roman om åtrå. En roman om kärleken till litteraturen.

Adrian, Kristian och Johannes möts i 20-årsåldern då de börjar studera litteraturvetenskap i Stockholm i början av 2000-talet. De tre vännerna tillbringar sin tid på universitetet och på Kafé Valand; de dricker punsch, går på klubben Metropolis och diskuterar litteratur. Adrian, den vackra tråkmånsen, som delvis växt upp i Ryssland och har sin mamma i en avlägsen förort, är en aspirerande poet med Gunnar Ekelöf som passion och förebild. När han och Kristian flyttar ihop i en andrahandslägenhet i Atlasområdet upptäcker Kristian till sin förvåning att han hyser ett starkt sexuellt begär till sin vän.

Åren går: tjugofyra år. Ungdomsdrömmarna falnar. Adrian skriver på sitt diktverk medan Johannes och Kristian etablerar sina medelklassliv. Hans relation med den nihilistiska Elena, som kommit som flykting från Ukraina, är uppslitande - och dödsdömd. I sin ständiga ensamhet, lika stor i Berlin och på spanska solkusten som i Norrland, upplever Adrian att vännernas svek blir allt fler. Allt blandas samman till en sorgesång över ett liv som inte finns, som inte blev.