Har kärleken någonsin beskrivits så förvirrande och så naket och rättframt?
Berättelsen om Tula går, som luffaren på sin färd, mot växande och klarhet. Det är en vindlande och berusande vandring genom Vilnius gränder och efter minnets stigar som trampas åter efter långa år. Fragment och härvor vävs samman mot en bakgrund av det sakta söndervittrande imperiets bistra realiteter.
Jurgis Kunïinas svävar mellan det som en gång var och nuets osminkade bilder. Dåtid övergår i nutid, minnena kommer osorterade in och sakta faller händelserna på plats.
Luffarens, alkoholistens, den hemlöses pladder, målar plågsamt och vackert upp berättelsen om Tula, om den kärlek han bara kan förstå i tillbakablickarnas perspektiv.
Kanske handlar historien om alla oss bräckliga människor ...
Utsedd till Bästa bok i Litauen