I november 1879 inledde Helena Westermarck (1857-1938) sina konststudier i Paris, och livet igenom hon uppfattade sig själv som konstnär. I sina texter dryftade Westermarck ofta frågor som gällde konstens betydelse och konstnärens roll i samhället. Den här boken visar att Helena Westermarcks syn på konsten och konstnärens samhällsroll balanserade mellan den finska bildningskulturens idealistiskt och nationellt färgade förväntningar på den bildade elitens samhällsansvar samt en nyare syn på konstnärer, författare och andra offentliga personer som ett intellektuellt avantgarde med uppgift att gå i spetsen för samhällelig förändring.