Folke T. Olofssons blickar åter ut över det ändlösa landskapet. Ofta i förundran men han räds inte heller det som hotar och förstör. Trotsigt besvärjer han jaktflygplanen som korsar himlen och låter sig istället hänföras av trädens kronor och ljudet från havet. Och liksom i sina tidigare diktsamlingar behåller han kontakten med sitt eget inre med allt vad det innebär av tvivel, längtan – och hopp.

Tingen talar,
tagna ur tiden, bevarade
lågmält talar de
hörbart också för den som inte längre
kan höra syrsorna spela i sensommargräset,

för den som inte hör, inte gitter höra,
inte längre vill lyssna till bruset
av det som inte är värt
att minnas,
att tala om
att sparas och bevaras.

För den som håller på att lära sig
att lyssna
bakåt,
nedåt,
inåt.

Jag ser
och hör
klockorna.