Gladiatorerna var antikens superstjärnor. Publiken älskade dem för deras bedrifter på arenans sand. I blodiga, iscensatta strider mot varandra eller mot vilda djur underhöll de Roms befolkning – inte sällan med dödlig utgång. Även om slagskämparna kunde vinna folkets gunst och till slut, om de var skickliga, sin efterlängtade frihet var deras tillvaro bedrövlig.

Dick Harrison berättar om hur slavar, krigsfångar, dömda förbrytare och även frivilliga entusiaster i hundratals år spillde sitt blod på romarrikets arenor. Han skildrar hur de tränades att spela olika roller, hantera särskilda vapen och iföra sig specialdesignade rustningar, och hur de amfiteatrar där de framträdde fick alltmer imponerande dimensioner. Han berättar också om hur senantikens kristna kejsare länge förgäves sökte förbjuda spelen, vars popularitet dalade först på 500-talet, när kostnaderna för arrangemangen blev för stora.