Var sitter egentligen ensamheten? Var i kroppen tar den sin form? Den finns ju där inom en, långt där inne men ändå skvalpar den på ytan. Som havets mörka storm, oändligt. Ensamheten är svår att greppa och svår att handskas med. Den är en del av vår vardag, vi måste förhålla oss till den och därför är det viktigt att ge ensamheten ett fönster. Öppna upp för samtal som i sin tur kan tillföra en känsla av gemenskap. Två timmar är en bokprojekt där skogens trygghet får verka som en tröst i en destruktiv relation till ensamhet. Som trädens rötter, undangömda, har ett förhållningssätt växt fram som ett skydd. Ett förhållningssätt som skapar distans för att undvika att bli lämnad åt ensamheten. Tillsammans med fotografi och poesi tar jag grepp ensamheten, jag väljer den.