Dikterna i den här samlingen bygger alla på minnen, reflektioner, eftertankar av ett slag som var och en av oss naturligt nog ägnar sig åt i många situationer, inte minst i takt med att våra levnadsår blir flera. Nuet blir alltmer sammansatt av ögonblickets impulser och de där minnena, eftersom gränsen mellan dem blir allt otydligare. Under det verklighetens landskap där vi rör oss öppnar sig djupare lager av det som varit, vi återerövrar sådant som vi en gång, ofta för länge sedan, förlorat. Poeten och författaren Per Helge, född 1945 i en gles trakt i norra Smålands skogsbygder, har i hela sitt författarskap utgått från den svenska landsbygden, där han också levt, och skildrat den med detta dubbla perspektiv. I dikterna rör han sig i landskapet och längs landsvägarna, medan äldre tiders stråt och strövstigar öppnar sig i minnets vindlande djup. Per Helge skriver en tillgänglig poesi, dikterna blir gärna små berättelser av hisnande koncentration och skärpa. De omsorgsfulla formuleringarna, inklusive de språkliga bilderna, känns välkomnande, som gamla väl använda verktyg. Den korta dikten ”Käppen” är ett exempel: ”Farfar gick långa dagsmarscher / i landskapet / Han var det äldsta jag då kunde föreställa mig // De liknade varandra, han och vägarna: / gamla, krokiga, skulle åt samma håll / Allt det gångna bar han i sig / Tungt eller inte, / jag minns hans käpp // Det var en bygd där allting levde, / gränsen mellan folkhemmet och historieböckerna / gick över våra gårdsplaner / Nu lever denna bygd i mig, knappt / någon annanstans // Farfars vägar går jag sällan, följer / mina egna, med en käpp som / liknar hans”. Per Helge har fått flera priser, bland annat Werner Aspenströmpriset och De Nios Vinterpris, samt belönats av Svenska Akademien. Om en av hans diktsamlingar skrev författaren och kritikern Lars Gustafsson: ”Till honom kommer man en gång att gå, när man vill förstå tiden.”