Begreppet målstyrning förknippas ofta med reformerna av statsförvaltningen i slutet av 1980-talet med dess nyliberala strömningar. Men målstyrning har använts längre än så, även i skolan. I denna bok visar tre initierade forskare hur staten genom centrala styrdokument - läroplaner, skolförordningar och skollagar - formulerat regler och visioner om skolans mål ända sedan tidigt 1900-tal.

Författarna belyser även de normer och praktiker som lärarna förknippat med olika mål. Det visar sig att lärarna bidragit till etablerandet av målstyrningen från 1920-talet och framåt, men också kritiserat statliga initiativ på området som de upplevt oförenliga med praktikens krav.  

Utvecklingen på institutionell nivå visar inte upp några radikala brott men däremot en successiv ökning av målens betydelse. Det var de progressiva idealen i mitten av 1900-talet som var drivande i framväxten, och senare just 1980-talets idéer om new public management.

Nya läroplansreformer beskrivs ofta av politikerna som radikala och banbrytande, men i denna studie blottläggs den tröghet och rätlinjighet som är mer typisk för skolans institutionella förändringar.